Giraffspråket – en kommunikationsmetod med fokus på känslor och behov
Hur kan vi skapa oss ett språk där vi som jämställda möter varandras behov?
Hur kan vi skapa oss ett språk där vi är i känslomässig kontakt med varandra utan värderingar, analyser och rätt och fel?
Giraffspråket också kallat Non violent communication (NVC) eller medkänslans språk – the language of compassion är formulerat av psykologen Marshall B Rosenberg. Syftet är att stärka vår förmåga att få och ge medkänsla och med det öka potentialen att få det man innerst inne önskar och tillmötesgå andras egentliga behov. Det handlar om att höra vad personen i fråga önskar bakom orden, att kunna se längre, till bakomliggande behov. För att åskadligagöra metoden använder sig Marshall av symbolerna schakal och giraff.
Schakalen
Schakalen symboliserar en människa som har lärt sig att kommunicera enligt det gamla auktoritära systemet där var och en måste kämpa för sin sak eller förlora.
Schakalen kan ha sina öron på två olika sätt, utåt eller inåt. När öronen är utåt så hör schakalen kritik, att något är fel, och svarar då med att attackera. Det är något fel med den andra! Om öronen är inåt så hör schakalen också kritik men attackerar istället sig själv, och tror att något är fel på honom/henne själv.
Exempel;
En elev: Jag tycker du pratar massa strunt och är obegriplig!
Schakal/Lärare: Om du inte är intresserad så kan ju du lämna rummet och göra något annat!
Här attackerar Schakalen eleven. Men öronen inåt kan samma situation istället se ut så här;
Exempel;
En elev: Jag tycker du pratar en massa strunt, det här är urtrist!
Schakal/Lärare: Vad menar du med det, jag som har förberett mig så noga.
(Schakalen/läraren tar personligen åt sig och mår dåligt!)
I schakalens kommunikation finns ingen win win situation. Någon dominerar och någon annan underordnar sig.
Giraffen
Giraffen är symbol för ett annat sätt att lyssna och kommunicera. Giraffen med sin ståtliga längd symboliserar någon som kan se längre och bakom människors ord, in i deras hjärtan och försöka lyssna till deras behov.
I exemplet ovan är giraffen är mer fokuserad på vad som händer i elevens hjärta bortom orden. Så här skulle ovanstående situation kunna låta med en giraff.
Elev: Jag tycker du pratar en massa strunt, det här är urtrist!
Giraffen/Lärare; Tycker du att det jag pratar om är för svårt eller går för fort? Vad är det som du inte förstår? Hur kan jag hjälpa dig så att du kan bli engagerad?
Giraffen förstår att vad eleven uttrycker är att hennes/hans behov inte blir bemötta.
Modell
Schakalspråket har två sätt att kommunicera. Antingen är det fel på dem eller så är det fel på den som framför kritik eller missnöjda.
Giraffen har också två sätt att kommunicera; antingen berättar den om hur den själv känner på ett äkta, rakt och kongruent sätt. Eller så fokuserar den på den andra behov och känslor och hjälper denna komma till klarhet. Denna väg kallas empati. Att empatiskt lyssna handlar om att kunna ta emot kritik och andra hotfulla budskap utan att ta det personligt, fly undan eller attackera och förlora självaktning. Ofta blir kommunikationen en blandning av de båda alternativen.
Modellens fyra steg
1 Observationer: Att undvika vad som vanligt förekommer; diagnostisering, värdering eller dömande. Man vill att dialogen ska motivera till handling istället för känslor av skuld, rädsla, skam.
2 Att uttrycka sig och sina känslor: utan att attackera någon annan. Tala i jagform. Eller hjälpa den andra att få klarhet i sina behov och känslor.
3 Ge uttryck för sina egna behov, vad som är viktigt. Eller hjälpa den andra komma fram till vad som ligger bakom kommunikationen, vilka behov som inte är mötta.
4 Och slutligen förtydliga sitt önskemål eller hjälpa den andra få fram sitt. Ett önskemål är inget krav och det ska vara enkelt att utföra direkt.
Marshall B. Rosenberg
Marshall B. Rosenberg växte upp i ett turbulent Detroit. 1961 blev han psykolog. Marshall är övertygad om att människan i grund och botten inte har en inneboende våldsam natur. Det är den övertygelsen som är grunden till Marshalls koncept och verktyg i NVC där han förenar sina djupa värderingar med praktiska utövningar.
Marshall arbetar med olika grupper, med både barn och vuxna, på fängelser, i förskolor, i Gaza och andra konfliktdrabbade områden. Han förklarar att erfarenheten att någon är hörd fullt ut ofta möjliggör transformation.
Dialogen
Dialogen handlar om att värdera andras behov likvärdigt med våra egna, vare sig mindre eller mer. Detta kräver några steg. Först och främst, en intern dialog som kräver att vi översätter våra omdömen och fördömanden till de känslor och behov – som gav upphov till omdömena eller fördömandena. Sedan, kräver dialogen att man uttrycker dessa känslor och behov öppet.
På en djupare nivå handlar det om att hålla vår uppmärksamhet fokuserad på en plats där vi mer troligt får vad det är vi egentligen behöver.
Konflikter
Under viljan att identifiera och tillmötesgå allas behov finns en djup tillit till universums överflöd och i den fundamentala naturens välvilja att tillmötesgå allas behov. Den spirituella premissen som ger upphov till denna tilltro är att alla mänskliga behov, vilket är annorlunda än strategier, är universella och delas av alla: ömhet, närhet, förståelse, trygghet, behovet att bli förstådd, att betyda något för andra, att vara värdefull, autonomi. Våra konflikter uppstår inte för att vi har olika behov. De uppstår på grund av våra olika strategier att tillgodose dessa behov. När vi förstår våra egna och andra behov som ligger under våra olika beteenden så har vi inte längre några fiender. Mänskliga behov är inte i konflikt med varandra, det är strategierna att möta dessa behov som står i konflikt med varandra. Bara strategier kan vara i konflikt. Om man till fullo hör varandra behov och står i förbindelse med dessa så söker man lösningar som möter så många behov som möjligt. Om vi är separerade från varandra så kan vi inte samarbeta.
Sociala strukturer
Marshall ser vårt samhälle som uppbyggt på auktoriteters kontroll och förtryck. Ju större man är, ju mer makt eller högre status man har så har man rätt att kontrollera och förtrycka andra. Det är detta system som vi lär ut om och om igen, bl.a. genom våra barn t.ex. när vi säger ”Släng inte det på golvet” ”Nu sätter du dig och äter”
Han menar vidare att vi lever i en kultur där dominerande strukturer styr. Vi är uppväxta i sociala strukturer som bygger på dominerande, lydnad och förtryck och vikten av det. I dessa maktstrukturer så utgår man ifrån två huvudpunkter; för det första människans rädsla för konsekvenser och för det andra tron på att människans primitiva drivkrafter strävar efter att tillfredsställa varje impuls ögonblickligen oavsett konsekvenser. Vi har inte blivit uppmuntrade att ha en djupare tillit till varandra och tillmötesgå våra olika behov på ett respektfullt och fredligt sätt.
I maktsystemet ser man överordnade och underordnade, auktoriteter, maktspråk, olika taktiker. När vi lär ut att om man är lite äldre, större, har högre befattning eller mer makt då får man sätta sig över andra människor, dominera och styra dem. Detta förhållningssätt distanserar oss från vår medkännande natur. Vi uppträder istället våldsamt, exploaterande, dominerande och aggressivt i vår kamp att få våra egna behov tillgodosedda. Det är en struktur som inte möter våra djupare behov. Vi förlorar vår djupare och grundläggande kontakt och blir isolerade, alienerade, fiender och konkurrenter. Hur ska vi lära oss dialogens konst om vi är tränade att tro att man måste strida för sin sak eller ge efter.
Som alternativ till det dominerande systemet så talar Marshall om ett annat system, ”life serving system”. Om du vill tjäna livet så vill du skapa livstjänande system istället för ”dominerande systems”. Vi betalar ett högt pris i längden för att få våra egna behov tillgodosedda på bekostnad av andra. Marshall menar att man kan möta allas behov utan våld, tvång, skuldbeläggning och utan kompromisser eftersom han tror att alla egentligen vill möta andras likväl som sina egna behov.
Våld
Marshall beskriver hur man med språket skapar våld, aggressivitet och fientlighet som i sin tur gör att vare sig vi själv eller andra får sina behov mötta. Det finns ingen vinst i att t.ex. straffa ”de onda” och belöna ”de goda”, det är bara två sidor av samma mynt – förtryck och kontroll.
Barn och föräldrar
Många föräldrar bedriver sin uppfostran i enlighet med den sociala dominerande struktur som vi själva är uppfostrade i. Vår sätt att lösa problem är ofta genom hot, belöningar, dominering, lydnad. Vad barnen lär sig från denna modell är inte att samarbeta i harmoni med jämlik respekt utan att den som har mest makt får sin vilja igenom och att de som har mindre makt bara kan underkasta sig eller bli rebeller. På så sätt fortsätter vi cykeln dominering som leder mänskligheten till nära självdestruktivitetens brant.
Vi kan istället inbjuda våra barn till att medverka till att möta våra behov på samma sätt som vi inbjuder oss själva att möta deras, frivilligt och i glädje istället för utifrån rädsla, skam, skuld, straff eller önskan till belöning. Genom att istället koncentrera sig på kontakten i gemensam respekt i vilken medkänslan strömmar i ett konstant flöde emellan alla parter. Vägen till fred ligger inte i att straffa ”de onda” eller belöna ”de goda” utan i att söka finna strategier som tillmötesgår allas behov. Att lära sina barn denna grundläggande respekt kan på sikt ge en fredligare värld i ett samhälle som inte bygger på dominering och maktstrukturer och reaktioner på dessa. Om ett barn t ex grabbar tag i något som vi inte vill det ska ta, rycker vi inte sällan det ur händerna på barnet. Vi lär då barnet indirekt att man får ordning och reda genom våld. Vi kan istället välja att vända oss till barnens inbyggda generositet att själva vilja samarbeta utan tvång. Det är avgörande att det inte finns något tvång eftersom generositet inte uppstår genom tvång. Det är också viktigt att vi själv förebildar för barnen att alla människors behov är viktiga och kan mötas upp. Om vi t.ex. inte vill att barnen med våld ska rycka något ur andras händer så ska inte vi heller göra det. ”Grabbing our way to peace” är en förebild från det dominerande maktsystemet. I ett fall då ett barn t.ex. tar ett annat barns leksak och håller fast vid den kan bottna i ett behov av autonomi eller förvissningen om att de inte blir tvingade till att lämna tillbaka något de inte själva vill lämna tillbaka. Om barns känslor blir hörda fullt ut så är det oftast samarbetsvilliga. Friheten att säga JA bygger på friheten att få säga NEJ, liksom tvärtom. Avsikten att få vad vi vill ha av andra människor, eller få dem att göra det vi vill att de ska göra hotar det grundläggande behovet av autonomi, människans frihet att själv få bestämma vad den vill och inte vill göra. Vi vill göra barnen både självständiga och förbundna med övriga människor, beroende likväl som oberoende.
Ilska
Ilska är inte problemet, menar Marschall. Problemet ligger i tankesättet som skapar ilskan. Det är ett speciellt sätt att tänka som understödjer den dominerande strukturer som vi lever i. I dessa system måste man träna människor att tänka på speciella sätt så att de passar in i strukturen t.ex. genom att:
1 Att undertrycka sig själv
2 Att göra moraliserande fördömanden
3 Att skapa måsten (som ställer människor utan valmöjligheter)
4 Att känna till de avgörande koncept som medför förtjänster
Ett bra sätt att kontrollera andra är att få folk att må dåligt respektive bra. Ilska är resultatet av detta. Det är en varningsklocka som säger oss att vi tänker på ett sätt som understödjer ett dominerande system. Problemet med systemet är att det har problem med att bestämma vem som är mer moralisk än någon annan person och i egenskap av det har rätt att kontrollera de andra.
av Annacarin Nilsson
