Categories
Blogginlägg Inlägg

Självkänsla och samspel för häktade

Självkänsla och samspel för häktade

Vara tydlig inför sig själv och andra. Få ihop tanke, känsla, kropp och röst till en helhet. Det är något som Ann-Sofie Noryd och Annacarin Nilsson lär ut på Huddinge-häktet i Stockholm.

När livet känns som mest pressat, på in- eller utsidan, kan många av oss sätta upp en mask. Ett skydd av mer eller mindre hårdhärdad hud. Som sällan gör susen för vår trovärdighet och genuina kraft.
Ann-Sofe Noryd och Annacarin Nilsson är inga psykologer eller liknande trots att de draggar efter det som finns bakom fasaden hos människor. Men de gör det inte genom att lyssna till individers barndomsöden eller kanske trista upplevelser av missbruk.
Hur en människa rör sig genom ett rum, hur någon och om någon möter en blick eller inte. Hur rösten låter – tillkämpad eller ledig? Alltså sånt som kan berätta mer sant än ord – det är det som Ann-Sofe Noryd och Annacarin Nilsson fokuserar på.
Båda är utbildade skådespelare, teaterregissörer och pedagoger. Ann-Sofie Noryd har även jobbat mycket med dans och Annacarin Nilsson jobbar dessutom som logonom (röst- och talpedagog för röstens friskvård).
Hur kom de in på häktet? Och hur är det egentligen att jobba där som dramapedagog?
Det började med att en terapeut tog kontakt med Annacarin Nilsson, han ville att hon skulle ta över en av hans klienter som satt i fängelse. Klienten klarade av mycket i livet, så länge det inte handlade om att sitta ner och prata med folk. En man som hade lättare för att ta till handgripligheter vid konflikt.
– Han fick börja göra sin andning till ljud och ljuden till bokstäver, berättar Annacarin Nilsson. Vi jobbade mycket med kroppshållning och kroppsspråk och han fick till exempel läsa texter högt.
Terapeuten såg hur hans forne klient började uppleva sig själv som mer kapabel. Hur han fick mer självförtroende och en inre resning.
När FN:s tortyrkommitté anmärkte på tillvaron för häktade i Sverige och påpekade att de ska ha rätt till meningsfull aktivitet, fick Annacarin Nilsson och Ann-Sofie Noryd ett gemensamt uppdrag.
Förra hösten började de att arbeta på en av Huddinge-häktets avdelningar i Stockholm, en gång i veckan. På Kronobergshäktet jobbar Annacarin Nilsson och en annan kollega med unga häktade.
– Första gången som jag kom in på ett häkte, kändes det väldigt laddat med alla låsta dörrar och att man fick på sig larm, berättar hon. Men det har inte funnits någon anledning till att använda det.
På Huddinge-häktet är de intagna män och max sex personer deltar vid varje tilfälle. De flesta återkommer så länge de är kvar men på grund av förflyttningar kan deltagarna variera från gång till gång. En del har aldrig tidigare varit misstänkta för brott och suttit häktade, andra har gått igenom processen ett antal gånger.
– Visst, det kan hända att någon först vill kolla in vilka vi är genom att försöka provocera oss, säger Ann-Sofie Noryd. Kolla in om vi är tjejer som det går att manipulera. Men det brukar faktiskt gå över rätt snabbt när de kommer in i övningarna.
– Många är fascinerade av teater men förstår inte riktigt vad det ligger för arbete bakom och kanske tror att det handlar om att ta på sig ännu fler masker. Jag brukar säga att det är som fotboll:
– Man måste träna med olika övningar för att bli bra i matchen, för att nå sitt mästerskap. Samma sak är det på teatern, man tränar sin skicklighet genom olika övningar inför föreställningarna. I fotboll ska bollen i mål. I teater är det ordet, berättar Annacarin Nilsson. Här är bollen och nu kör vi.
Och bollen kan vara bildlig eller bokstavlig. I en övning får de räcka över just en boll till varandra, säga sitt eget och den andres namn och titta varandra i ögonen. Att våga vila sin blick i någon annans när man känner sig utsatt – sitter häktad – kan vara tufft.
I en annan övning kan de få måla en serie snabba minut-porträtt av varann och sedan kort få berätta om vad porträtten på dem själva visar. En träning i att presentera sig för de andra och i att bli sedd.
De får också jobba en hel del fysiskt för att “komma ner i kroppen”, en del har mycket oro i sig. Att blunda och låta sig själv bli ledd av någon tränar tillit och kroppskontakt
– Jag tycker ofta att det är lättare att jobba med de här männen än andra, konstaterar Ann-Sofie Noryd. Många av dem är väldigt känsliga och kreativa bakom masken. Det gäller bara att komma igenom den.
Annacarin Nilsson håller med. Men berättar också att hon tycker det är mycket svårare att jobba med ungdomarna på Kronobergshäktet. – Många har fortfarande inte hunnit att förlora så mycket i livet. Då kör de på med sin stil och ser ingen anledning till att släppa på fasaden.
På Huddinge-häktet bekräftar personalen att flera intagna gillar att vara med på dramaövningarna. Det är alltså de som är på den så kallade gemensamhetsavdelningen som får vara det. De anses klara av att äta måltider och promenera ihop med ett tjugotal andra intagna. Resten är isolerade från umgänge.
– Drogmissbruk är grunden till många brott, understryker Annacarin Nilsson. Och drogmissbruket i sig är sökandet efter ett annat sinnestillstånd. Här erbjuder vi ett annat sätt. Kärnan i det vi gör, är att skapa en atmosfär av människovärde som kan möjliggöra förändring. Där det är rofyllt och kreativa krafter kan gro och där  destruktiva och manipulativa krafter kan omvandlas.
– De behöver inte försvara sig inför oss och vi vill inte veta vad de är misstänkta för, varför de är på häktet, betonar Ann-Sofie Noryd.
– Vi vill ge dem en upplevelse, säger Annacarin Nilsson. Ett uns av det som vi pratar om: Självkänsla och samspel. Det kan senare öppna mottagligheten för positiva förändringar. Jag ser kriminalitet som ett beteende, ett stört beteende. Och det är det som man själv måste vilja se över och förändra. Jag tror att förutsättningen för det, är att man känner ett människovärde.

av Marie Eriksson marie@stockholmskulturbyra.se, publicerad maj 2007

Share This: